Jaha. Jag har betämt mig för att jag tänker inte publicera det där inlägget jag har pratat om, det blir för jobbigt och så ska alla läsa liksom.
Men det var iaf så här. Att i fredags så bråkade jag och Edvard, väldigt mycket.
Det slutade med att det blev typ *kaos* och nu är vi inte tillsammans längre.
Vi var tillsammans i exakt 1 år, 8 månader och en dag. Och det känns verkligen förjävligt att det har tagit slut, på det här sättet också. Dom senaste dagarna har jag bara gråtit och varit inne, som ni kanske vet. Jag vet inte hur det är riktigt, om det är edvard jag vill leva med och saknar han så, eller om jag bara saknar hans närhet, det är ju ofta så. Att man är rädd att vara själv och så. Men jag vet inte hur det är.
Hur som helst så kommer det inte mer att vara "Edvard <3 Carro". Vi har inte pratat med varandra sen i Fredags och det tycker jag är dåligt, jag tycker åtminstonde att han kan ringa och be om ursäkt ellet något liknande, men icke.
Det känns bra, att efter allt som har hänt så har jag hela Edvards familj och min, plus mina vänner som stöttar mig i det här. TACK för att ni finns, det betyder enormt mycket. Jag tänker inte gå in på vad som hände som gjorde att det riktigt tog slut, så det behöver ni inte fråga här heller, dom flesta som känner mig vet om det redan!

Men det är riktigt jobbigt det här. Det enda jag skulle vilja är att det skulle vara fredag igen, att jag aldrig hade gått ut den kvällen så jag träffade edvard, jag vill sova med honom, mysa och kramas och pussas med han. Det är så jävla jobbigt att tänka att jag kommer adlrig mer att få en kram av han. En riktigt mysig kram som bara han kan ge liksom. Känns förjävligt, för jag saknar verkligen det grymt mycket !!
Jag undrar hur mycket tårar man har inom sig egentligen. Jag har gråtit tre dagar irad nu men de tar liksom aldrig slut! Jag vill inte gråta längre men jag har en stor gråt klump i halsen som bara vill komma ut... suck.
Varför ska kärlek vara så jobbigt, varför ska man kunna bli sårad.

Kan inte vi människor vara som pingviner istället. Killen lägger en sten framför tjejens fötter, och om tjejen accepterar så är det dom två för evigt... Vad lycklig jag skulle vara om det var så! =(
NU vet ni ialla fall , varför jag inte skriver så mycket roliga saker och varför jag är deppig, jag orkar bara inte!

Edvard. Du  kommer alltid vara den killen som jag älskar, som kommer vara en del av mitt liv, just nu är det som om halva jag saknas. Jag kommer aldrig glömma dig. inte ditt sätt att vara, hur du ser ut eller hur mysig du är. Du kommer alltid att kännas som "min edvard".  Du kommer alltid att vara en del av mitt hjärta!!  </3

23/11 - 2007  till  24/7 - 2009